Nu när du har koll på kosttillskott, hur är det då med foder? Att jämföra beredda foder är ungefär lika förvirrande som att jämföra kosttillskott, men med mindre matematik, vilket du kommer att bli glad att veta.
På något sätt lyckades jag fram till mitten av 2000-talet gå genom livet lyckligt omedveten om komplexiteten i att välja färdigfoder. Jag arbetade i tävlingsstallar och alla mina kunder gav sina tävlingshästar ett färdigt tävlingsfoder. Även om vissa lade till lite smått och gott, som korn, kosttillskott och oljor, ställde de inte så många frågor till mig om sina grundläggande utfodringsregimer. Sedan startade jag en mobil veterinärpraktik för hästar i Al Wathba, Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten. Det var en ganska intressant plats där jag träffade ett brett spektrum av människor, från nästan alla bakgrunder och nationaliteter, med ett brett spektrum av hästar, i en hel rad olika hanteringssituationer och med alla möjliga aktiviteter. För att lägga till den rika tapeten av upplevelser kunde jag ofta hitta hela hästens och människans smörgåsbord i ett enda stall.
Detta komplexa upplägg, behovet av kylda foderrum (utomhustemperaturen stiger till 45-50 grader Celsius, och inomhus är det ännu varmare. Näringsämnen är inte särskilt stabila när de värms upp för mycket, och mögel m.m. mår riktigt bra.), och beställningssystemen för vissa foder innebar att många av dessa stall hade en hel pall med foder, för varje typ av häst, i varje verksamhet. Detta kostade naturligtvis en förmögenhet och tog upp mycket mer utrymme än vad någon egentligen hade i sina kylda foderrum. Till råga på allt är det tillgängliga fodret (…och det finns inget gräs…någonsin) av varierande kvalitet under hela året. Vissa hade importerat hö som var dyrt men ganska bra under åtminstone en del av året, och andra hade det mycket varierande och ofta inte särskilt näringsrika lokala höet. Detta innebar att foderkostnader och logistik var ett stort problem för praktiskt taget alla mina kunder. De frågade mig i stort sett alla om de beredda foder de utfodrade och frågade om att förenkla hela prövningen. (De frågade mig också om värdet av dadlar och kamelmjölk i hästfoder, vilket jag undersökte, eftersom jag är öppen för allt. Jag blev lite imponerad av kamelmjölken i synnerhet och skulle gärna vilja ha en mjölkkamel hemma i Nya Zeeland … Jag ska berätta om vad jag fick reda på någon gång … men jag avviker …)
För att få svar på alla frågor om foder tog jag mig till kamelsouken (en marknad vid kameltävlingsbanan där man ironiskt nog hittar de flesta hästprodukter) och tittade på de otaliga foderbutikerna. Det fanns foder från alla tänkbara företag, från alla länder i världen. Det skulle ta en livstid att sortera igenom hela sortimentet, så jag började med att titta på utbudet av foder från vart och ett av de varumärken som mina kunder använde.
Jag hittade ett enormt antal feeds som såg ganska lika ut. Jag hade svårt att skilja på…1. de olika formuleringarna från samma företag samt2. formuleringarna från olika företag, som alla hade liknande flöden och intervall som de andra.
Påsarna var olika, men det som fanns i dem var i stort sett detsamma. De hade alla mycket liknande ingredienser, i mycket liknande, men inte helt identiska, proportioner. Jag kunde inte riktigt skilja dem åt, och jag gissar att du också skulle ha svårt att se skillnad utan att hänvisa till namnen på påsen, som Racehorse Mix eller Cool Feed.
Innan vi börjar reda ut hur man jämför olika foder bör du känna till några grundläggande saker om foder.
Det är viktigt att veta något om hur mycket en häst äter under en dag. De flesta hästar äter mellan 2-3% av sin kroppsvikt per dag i form av foder, inklusive hö, gräs och kraftfoder. När hästar arbetar mycket hårt ligger deras foderkonsumtion i allmänhet i botten av intervallet, och av den anledningen kan de normalt inte tillgodose sitt protein- och energibehov genom att äta gräs eller hö. En koncentrerad form av dessa näringsämnen måste utfodras.
Eftersom en 500 kg tung häst i hårt arbete bara äter ca 10 kg per dag måste alla näringsämnen som krävs tillföras i den fodermängden. Det är också viktigt att komma ihåg att den största delen av foderstaten ska bestå av grovfoder, eftersom det är det som håller igång tarmrörelserna och håller tarmfloran frisk. Av den anledningen kan man inte bara ge en häst 10 kg kraftfoder och inget annat.
Så innan vi börjar prata om foder måste vi prata lite om hö och gräs. Det är viktigt att veta något om kvaliteten på ditt grovfoder. Du kan använda medelvärden för näringsinnehållet för varje växtart för att få en grov uppfattning om vad ditt hö eller gräs bidrar med till hästens dagliga ranson, men en analys ger mer exakt information. Du kanske kan be din foderleverantör om en analys av det hö de säljer, eller så kan du själv skicka prover av ditt betesgräs och hö till ett laboratorium. Det finns också förpackade höprodukter tillgängliga i de flesta delar av världen. Dessa är märkta med näringsinformation, precis som kraftfoder, men det finns en hake som du kanske inte känner till. Näringsinformationen kan anges på ”torrsubstansbasis” eller på ”som utfodrat”-basis. ”As Fed” är ganska självförklarande. Näringsinnehållet mäts i ett kg av fodret i den form som du skulle utfodra det med. När du utfodrar 1 kg av det, kommer du att utfodra fodret, fukt och allt. ”Torrsubstansbas” innebär att näringsämnena anges som en procentandel av just den torra delen av fodret som återstår när fukten har avlägsnats. När du jämför foder måste du beräkna mängden näringsämnen på ”As Fed Basis”, eftersom när du faktiskt utfodrar din häst kommer du att utfodra fodret med fukt och allt. Om t.ex. näringsinnehållet i ett förpackat grovfoder anges på torrsubstansbasis, men fukthalten anges till 50 %, innehåller 1 kg av grovfodret endast 500 g torrsubstans och 500 g vatten. Om det står på etiketten att det finns 20 % protein på torrsubstansbasis är det samma sak som att säga att det finns 200 g protein per kg torrt grovfoder. När du utfodrar din häst med fodret kommer du dock att utfodra fodret tillsammans med lika mycket fukt (vatten). För att få 1 kg torrsubstans från det fodret måste du därför utfodra 2 kg. Om 1 kg av fodret på torrsubstansbasis innehåller 200 g protein finns det, när 1 kg fukt läggs tillbaka i beräkningen, bara 200 g protein i 2 kg av fodret som utfodras. På utfodringsbasis innehåller fodret därför endast 10 % protein eller 100 g protein per kg foder. I det här exemplet är innehållet ”som utfodrat” = 20 % protein på ts-basis x 50 % fukt/100
För att konvertera från torrsubstansbasis till utfodringsbasis, multiplicera med fuktprocenten och dividera med 100.
I torrt hö är fukthalten mindre än 10%, så innehållet i fodret är nästan detsamma som innehållet i torrsubstans. Gräs innehåller däremot ca 90% vatten, vilket innebär att innehållet i fodret skiljer sig mycket från innehållet på torrsubstansbasis.
Beroende på mognad och förhållanden vid skörden samt typ av hö kan proteininnehållet variera från långt under 10% för dåligt gräshö upp till 18-20% eller så för fint lucernhö (alfalfa), agnar eller kuber. Ju sämre hö som utfodras, desto viktigare är det med hård utfodring.
Hästar behöver energi, protein, kalcium balanserat med fosfor, vitaminer och mineraler inklusive salt. Alla hästar behöver samma näringsämnen, men de som arbetar hårt, växer, är föl och digivande behöver mer av dem. Du kan ta reda på näringsbehovet för just din häst genom att slå upp NRC eller fråga din foderleverantör, nutritionist eller veterinär. Jag tar upp några av kraven längre fram i det här inlägget.
När nutritionister balanserar foderstater börjar de med att titta på protein- och energiinnehållet (och kostnaderna) i de tillgängliga foderråvarorna. När de sedan har bestämt sig för huvudkomponenterna tittar de på vitaminer och mineraler etc. som kan tillsättas och justeras för att uppnå optimal balans samtidigt som de tar hänsyn till bidraget från huvudkomponenterna i fodret. Så precis som om vi skulle formulera ett nytt foder eller en ny ranson börjar vi med energi och protein.
De viktigaste skillnaderna mellan sorterna av kommersiella preparat inkluderar…
Koncentrationen av näringsämnen, särskilt energi och protein, och
Den specifika formen av energi och protein som tillhandahålls.
Blandningar för stavning har till exempel lägre energi- och proteinkoncentrationer än blandningar för tävlingshästar. Detta beror i allmänhet på att de flesta foder är utformade för att utfodras med 4-6 kg per dag. En spellinghäst behöver äta 5 kg av en spellingmix för att tillgodose sitt lägre behov av energi och protein, medan en kapplöpningshäst behöver äta 5 kg av en kapplöpningsmix för att tillgodose sitt behov. Om spellinghästen äter racehorse-blandningen kan den faktiskt äta mindre av den för att få i sig den mängd näringsämnen som krävs.
Proteinmängd
För detta avsnitt, kom ihåg att det finns 1000 gram (g) i 1 kilogram (kg). Jag är ledsen, men jag lovade inte att det inte skulle bli någon matematik, bara mindre av den.
Protein anges ofta i procent på foderpåsarna och hästägare tenderar att tänka på proteinbehovet i termer av dessa procentsatser. (T.ex. tävlingshästar behöver 16% protein och sporthästar behöver 10%.) I själva verket är proteinbehovet i gram per dag och inte alls i procent. 100 g protein kan finnas i 100 g av ett foder med 100 % protein, 1 kg av ett foder med 10 % protein eller 10 kg av ett foder med 1 % protein. Så andelen protein i ett foder är bara viktig när du överväger hur mycket av det fodret din häst kommer att äta.
Hästar i hårt arbete behöver ca 1000-1500g, särskilt om de också växer.Stavningshästar behöver ca 750gPonnyer (vuxenvikt 200kg) i hårt arbete behöver 350-450g
En genomsnittlig 2-3 år gammal tävlingshäst som arbetar intensivt behöver 1000-1500 g kvalitetsprotein per dag. Som jag redan nämnt äter en häst i hårt arbete 2% av sin kroppsvikt per dag. Därför kan man förvänta sig att en kapplöpningshäst bara äter ca 5 kg kraftfoder och 5 kg grovfoder. Om den genomsnittliga proteinhalten i hö är 13% kan ca 650 g protein utvinnas ur höet. Resten måste komma från kraftfodret.
Ett kraftfoder med minst 13 % protein som utfodras med 5 kg per dag kan vara tillräckligt för den genomsnittliga hästen, men vissa behöver mer än 850 g protein från sitt kraftfoder, och eftersom det måste ges i ett foder på 5 kg eller mindre, måste fodret ha 17 % protein för att uppfylla kraven. Om det var 20 % protein skulle de 850 g kunna utfodras med 4 kg foder och de 650 g med 3 kg. Det skulle göra det möjligt för hästen att äta lite mer hö, vilket har vissa fördelar för tarmhälsan.
Kom ihåg att inte oroa dig för att proteinprocenten i fodret är hög. Om proteinhalten i fodret är hög kan du helt enkelt utfodra med mindre mängd för att tillgodose din hästs proteinbehov.
Proteinkvalitet
För att hästar ska kunna bilda proteiner (som är byggstenarna i muskelcellerna) måste 10 essentiella aminosyror tillföras i särskilda proportioner. (Essentiella aminosyror är de som hästar inte kan syntetisera och därför måste konsumera). Om det råder brist på en enda av dessa essentiella aminosyror kommer proteinproduktionen att avstanna. Den aminosyra som finns tillgänglig i lägst relativ mängd sägs vara den begränsande aminosyran. Överskottet av aminosyror (de som finns i större mängder än de begränsande aminosyrorna och som nu inte kan användas för protein- och muskelcellssyntes i hästen) blir avfallsprodukter, vilket leder till ökad hjärtfrekvens och belastning på njurarna. Av denna anledning har de bästa proteinkällorna den bästa essentiella aminosyrabalansen, och så många av de aminosyror som tillhandahålls som möjligt kan användas för proteinsyntes och muskelutveckling hos hästen.
Spannmål, som korn och havre, har vissa obalanser i aminosyraförhållandena, och som ett resultat kommer endast cirka 40% av proteinet i ett havre- eller kornbaserat foder faktiskt att kunna användas av hästen för att bygga muskler. Som jämförelse kan nämnas att förhållandet mellan essentiella aminosyror i ärtor, lusern (alfalfa), lupiner eller soja gör att cirka 80-90% av proteinet kan användas. Se därför till att du överväger vilken typ av protein som ingår i ett foder.
Energi
Hästar i hårt arbete behöver ca 26-35 Mcal DE (smältbar energi) Stavningshästar behöver ca 15-18 Mcal DEonies (200 kg slaktvikt) i hårt arbete behöver 11-14 Mcal DE
Energibehovet kan ofta täckas av bete eller hö hos hästar som går på bete, men för hästar i hårt arbete är det nödvändigt att ge ett koncentrerat foder utöver grovfodret. Energi tillförs i hästfoder i form av kolhydrater (spannmål, majs etc.) och som fett. Traditionellt har havre och korn använts som den primära energikällan. De är ett kostnadseffektivt sätt att tillföra energi och vissa hästar mår mycket bra av dem. Vissa individer gör det dock inte. Hästar som lider av en tendens att binda upp sig, de som har en tendens att få founder och de som har kolik mår i allmänhet bättre av att undvika spannmål.
Normal kolhydratspjälkning börjar i tunntarmen. Stärkelse bryts ned till komplexa sockerarter, och de komplexa sockerarterna bryts i sin tur ned till glukos. Glukos absorberas genom tunntarmen. Den stärkelse eller det socker som inte har brutits ned och absorberats när digesta lämnar tunntarmen dumpas i blindtarmen och tjocktarmen. Den delen av tarmen, som kallas baktarmen, är ett stort jäsningskar. Bakterier i baktarmen arbetar långsamt med digesta och bryter ner grovfoder till molekyler som kallas flyktiga fettsyror som kan användas av hästen för energi.
Hästars tarmar är dock inte konstruerade för att bearbeta stora mängder stärkelse, så de enzymer som krävs för matsmältningen produceras i begränsad mängd. Spannmål innehåller mycket stärkelse och socker och kan därför utgöra ett problem för matsmältningen. Om stora mängder utfodras vid ett och samma tillfälle passerar en del stärkelse och socker osmält till baktarmen, vilket gör miljön där surare. De nyttiga bakterierna kan inte överleva i en sur miljö, och när de dör frigör de endotoxiner. Dessa endotoxiner är orsaken till problem som kolik, fång och diarré. Dessutom kan oönskade bakterier frodas, vilket ytterligare stör pH-värdet i blindtarmen och försämrar miljön för de nyttiga bakterierna och så vidare.
Tumregeln är att begränsa utfodringen med spannmål till 2 kg vid en enda måltid, men vissa känsliga individer tål inte ens den mängden på en gång.
I jämförelse är fett en tämligen säker energikälla. Även om hästar egentligen inte är skapta för att äta fett verkar de inte ha några problem med det. Forskare har funnit att hästar tål så mycket som 10% av sin kost i form av fett. För hästar i hårt arbete som kan behöva en hel del extra energi i kraftfodret, eller för individer som är benägna att drabbas av fång, bör man leta efter ett foder som innehåller mindre spannmål och mer fett. Det kan ta 2-4 veckor för muskelcellerna att anpassa sig till fett som energikälla, så om du byter ut en tävlingshäst till en diet med hög fetthalt och låg halt lösliga kolhydrater (låg spannmålsgiva), försök att göra det när hästen inte tävlar på en vecka. När ämnesomsättningen väl har anpassat sig till fett finns det bevis för förbättrad uthållighet, lägre kroppstemperatur och minskad förekomst av trötthet, fång och kolik.
Vitaminer, spårmineraler och extramaterial
Bete och hö kanske inte uppfyller alla krav på vitaminer och spårmineraler, inte ens hos hästar med god kondition. Dessa näringsämnen måste i de flesta fall kompletteras, antingen ovanpå ett vanligt foder eller i form av ett färdigfoder. Jag skrev om vitamin- och mineralbehov samt behovet av balans mellan vart och ett av dessa element i de första delarna av denna serie om läsetiketter, så jag ska bara nämna några saker här.
Jag föredrar i allmänhet att folk tillhandahåller ett färdigt foder i stället för att blanda sitt eget, såvida de inte kan lite om näringslära eller har fått råd av en nutritionist. Det är lätt att få fel balans och orsaka fler problem än man löser. Företag som tillverkar foder har nutritionister anställda och kan erbjuda dig rimligt balanserade preparat. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla foderföretag hänvisar till standarder för näringsbehov när de formulerar sina produkter. När jag granskade det enorma utbudet av foder som finns i Förenade Arabemiraten och Nya Zeeland visade det sig att alla jag tittade på uppfyllde de grundläggande, dagliga kraven på fettlösliga vitaminer och spårämnen när de utfodrades enligt förpackningsanvisningarna. Vissa gav dessa näringsämnen i mer biotillgängliga former än andra (se del 2 av vårt inlägg om att läsa etiketter), och jag skulle verkligen välja de foder som innehåller mer biotillgängliga former av näringsämnen, men de flesta skulle vara ganska acceptabla.
Kalcium och fosfor måste tillföras i hästens kost i förhållandet 1,5-2:1. Kommersiellt framställda foder kommer alla att vara ganska välbalanserade i denna avdelning, så du behöver inte oroa dig så mycket för detta. I allmänhet innehåller spannmål mycket fosfor, medan lusern (alfalfa) innehåller mycket kalcium. Var noga med att få detta rätt om du blandar dina egna foder eller lägger till ytterligare spannmål i färdiga foder.
Jag har talat om de flesta spårmineralerna i tidigare avsnitt av detta maratoninlägg om att läsa etiketter, men jag har inte sagt så mycket om selen. NRC säger att hästar i hårt arbete behöver 1 mg per dag, och de flesta nutritionister skulle förmodligen hålla med om att 3 mg är en bättre dos att sträva efter i kosten. Det intressanta med kraven är att hästar egentligen inte har något behov av elementärt selen (bara vanligt selen). Deras behov är faktiskt för de seleninnehållande aminosyrorna, seleno-metionin och seleno-cystein. Detta är viktigt.
Selen beskrivs som ett ämne med ”smalt terapeutiskt intervall”. Det betyder att den mängd som är giftig för hästar inte är så mycket större än den mängd som de behöver för normal hälsa. Detta är också viktigt att veta.
Selen kan tillföras i flera olika former. Det finns i foder som natriumselenit, natriumselenat, selenjäst, seleno-metionin och seleno-cystein. Dessa former har vissa grundläggande skillnader. De absorberas, används och utsöndras inte alla i samma utsträckning av djuren. Selenjäst är en form av selen som skapas när jästsvampar odlas i en miljö med mycket selen. Jästsvamparna införlivar selenet i sina egna aminosyror, så selenet i selenjäst tillhandahålls faktiskt till största delen som seleno-metionin och seleno-cystein. Så du kan betrakta de tre sista formerna som i huvudsak lika. De är organiska molekyler som kroppen är bra på att absorbera och använda.
Natriumselenit-/selenatmolekylerna är å andra sidan oorganiska salter som absorberas och används av djur på ett oförutsägbart sätt. Studier som gjordes för cirka 20 år sedan på mjölkkor visade att kor som fick tillskott av samma standardmängder av dessa selenformer i samma diet fick mycket olika selennivåer i blodet. Vissa låg inom normalområdet och andra hade brist. När tillskottsnivån höjdes för att korrigera bristerna hos en del av besättningen började andra visa tecken på toxicitet. Slutsatsen var att förmågan att absorbera och använda natriumselenat och natriumselenit är mycket individuell och oförutsägbar. Det rekommenderades att man mätte selenhalten i blodet hos varje djur innan man bestämde vilken mängd selen som skulle ges i foderstaten. När besättningen istället utfodrades med organiska former av selen var absorptionen och användningen mycket mer enhetlig hos alla individer i populationen. Jag har inte hittat någon länk till den här studien, men Alltech, en leverantör av vitamin- och mineraltillskott, använde den här studien i sin marknadsföringsinformation i Kanada för 20 år sedan, så du kan titta på deras webbplats för mer information om selenjäst. Dr. Pagan från KER gjorde en studie som visade mycket högre biotillgänglighet av jästbaserat selen jämfört med oorganiska former, (länk nedan) och många andra forskare har visat liknande resultat med alla organiska former.
En annan sak som är värd att notera är att oorganiskt selen inte utsöndras särskilt lätt. Om du får en låggradig toxicitet kan det ta månader innan nivåerna sjunker tillbaka till det normala. Om du utfodrar med ett foder som innehåller selen i någon av dessa former går det bra, men se till att din veterinär kontrollerar selennivåerna i blodet då och då och följ deras rekommendationer för tillskott. Strö inte oorganiskt selen på dina foder hur som helst! Mer är INTE bättre i det här fallet!
Sensmoralen i den här historien är… när du jämför olika foder, försök att välja ett som innehåller selen i organisk form. Chanserna att få normala selennivåer i blodet kommer att förbättras.
Äntligen är slutet nära!
Sammanfattningsvis bör du utvärdera ditt grovfoder och avgöra hur mycket extra protein och energi som kommer att krävas från kraftfoderdelen av foderstaten. Sedan kan du förmodligen bara välja ett företag som du gillar att ha att göra med, eftersom de flesta har liknande sortiment. Välj ett foder från deras sortiment som har näringsämnen i en tillräckligt hög koncentration för att dina hästar i intensivt arbete ska kunna uppfylla sina protein- och energibehov genom att äta högst 5 kg hårdfoder så att de kan äta 5 kg hö (eller annat grovfoder) för att uppfylla fiberkraven och för att upprätthålla en sund tarmmotilitet etc. Försök att välja ett foder som har en bra proteinkvalitet, så välj ett foder med lite mer soja, ärtor, lupiner eller alfalfa, snarare än bara havre och korn. Om du vill undvika problem som är relaterade till foder med höga kolhydrathalter, välj då foder med högre fetthalt och lite eller inget havre och korn. Slutligen bör du titta på de spårmineraler som ingår i den dagliga foderstaten. Välj ett foder som innehåller biotillgängliga former av spårmineraler i rätt balans med varandra.
När du har valt ett säkert och hälsosamt foder av god kvalitet kan du förmodligen ge det till de flesta hästarna i ditt stall. Stavhästar och mindre hästar behöver äta mindre av det och mer hö eller gräs. Tävlingshästar eller avelsston etc. behöver äta mer av det.
Lycka till med valet av foder. Kom ihåg att vi gärna hjälper dig att läsa foder- och tillskottsetiketter och att vi gärna gör jämförelser åt dig. Kontakta oss via hemsidan.
